BaraÄmma

Tror det är min höstdepression som slagit till igen.
Jag har tappat all jävla lust till allt. Precis allt.
Jag sitter hellre hemma i min lägenhet än går utanför. Den enda gången är när jag verkligen måste.
Fast i min egna lägenhet. Jag skiter fullständigt i om jag inte har ngn mat, det bekommer mig inte.
Men nu börjar katternas mat ta slut, jag måste snart till affären.

Och så har jag blivit hundvakt över helgen, så jag måste rasta honom.
Men Mine kom och drog med mig hem till dom igår, och bjöd på tacos.
Det var jävligt uppskattat! Tack vännen!<3
Hon är så himla fin i sin lilla runda begynnande bebismage!^^,
Är så himla glad för deras skull! :) Snart får man hålla ett sånt där litet mirakel igen!^^,

Jag vet vad allt beror på. Det är en salig blandning av vad som händer i mitt så kallade liv just nu.
Vetskapen om att man blivit ratad, men inte riktigt vill inse det. Utan ändå håller hoppet uppe.
Vetskapen om att snart kommer sista lönen in på kontot.
Tillbaka till arbetsförnedringen, deras lilla ersättning från f-kassan som inte kommer räcka.
Jag kommer få ta av mina sparpengar för att överleva. Ersättningen räcker inte ens till mina räkningar.
Har inte ens råd med mat till mig själv eller katterna.
Jag kan leva på mina sparpengar ett tag... Men hur länge håller det?

Jag hjälpte Camilla flytta till Halmstad i torsdags. Vem ska jag nu ha mina kaffedagar med, där vi bara sitter och snackar all världens smörja, vaxar benen, ja, all jävla önödig skit vi egentligen gjorde, men som var så uppskattat?
Allt sköljer över mig nu.
Jag har dragit mig undan mina vänner. Jag hatar det. Men så är det just nu.
Har inte umgåtts med Annie eller Erika och det gänget på hela sommaren.
Jag känner mig usel. Känner mig som världens sämsta vän. Jag hatar mig själv...

Jag vet inte hur många nätter jag lagt mig gråtandes nu... för många för att hålla reda på.
Mitt så kallade liv... Är det ens värt?
Jag orkar verkligen inte. Det kommer alltid tillbaka till samma punkt. Oavsett vad.
Så kommer det alltid tillbaka där jag sitter utan jobb, utan någon som helst glädje i livet.
Jag är ensam denna gången. Jag bor inte hemma hos mamma/pappa. Jag är inte längre sambo.
Jag är ensam. Totalt jävla ensam. Jag måste klara mig själv. Jag vet inte hur det kommer sluta för mig.
Förmodligen på gatan. Hemlös.

Jag gjorde iaf en bra grej igår, som jag försöker med emellanåt.
Det är inte mkt, men jag skänkte 300:- till cancerfonden.
Försöker skänka till välgörande ändamål så ofta jag kan. Olika varje gång.
Då känner man sig lite glad iaf, över att ha gjort dagens goda gärning.

Cinema- Skrillex <3