Ledsen Emma.
Idag har jag haft en otrolig saknad.
En saknad efter M.
Det kom när Camilla kom förbi på en kopp kaffe.
Hon satte sig och kollade lite på sin fejjan och sådär.
Och jag satte mig på soffkanten.
Det fick mig att minnas den där fina helgen, för 4 veckor sedan.
Jag vill ha tillbaka den!
Jag vill ha det så igen. Mys i soffan framför datorskärmen med en film rullandes.
Min soffa är inte sig lik sen dess. Jag vill inte sitta i den längre. För det saknas ngn som sitter jämte mig i den!
Och denna ngn är M!
Jag har inte vågat säga att jag faktiskt är kär i honom än. Men det känns inte rätt att göra det heller, framför en dator.
Eller ens i telefon. Det är ngt som ska sägas mellan fyra ögon, när han står framför mig!
Och det har jag fått klart för mig, att det inte kommer hända på mkt länge.
Han får inte ledigt. Han måste jobba. Han får ingen semester, eftersom han inte jobbat på stället tillräckligt länge.
Så han kan inte komma ner.
Jag hade som förslag att jag kunde komma upp. Trots att han bor med 2 andra polare.
Han tycker inte det är ngn bra ide, eftersom dom är enligt honom själv, "dumma i huvudet".
Jag tyckte först att, det gör väl inget, sålänge jag får träffa honom.
Men efter en händelse på msn i lördags, när hans "polare" utgav sig för att vara han, och skrev en massa elakheter till mig, så har jag nog ändrat mig. Jag är inte intresserad av att träffa hans "polare" som kan vara så jävla elak, till ngn han inte ens känner, eller ens pratat med innan. Jag känner bara förakt.
Det hade varit så mkt enklare om M hade bott ensam!
Allt jag vill är jue att bara träffa honom igen! :(
Jag har gått ner 24 kilo nu.
Och efter att ha hört allt det där M:s "polare" sa.
Jag har blivit beroende av att gå ner i vikt. Jag trodde aldrig att sådana elakheter faktiskt sätter sig i huvudet på mig längre. Men jag hade fel. Det har satt sig som en igel, som ligger och påminner mig själv om hur fet och äcklig jag faktiskt är. Det ligger och trycker på som en böld i röven.
Jag har fortfarande så mkt mer att tappa... Tanken på att jag tappat 24 kilo gör mig skitglad, men tanken på att jag behöver gå ner MINST 18 kilo till... Det gör att jag sjunker lika snabbt igen :/
Kort sagt. De senaste dagarna har varit skit.
Om M hade varit här och bara kramat om mig, så hade allt varit bra.
Men det är han inte. :(
En saknad efter M.
Det kom när Camilla kom förbi på en kopp kaffe.
Hon satte sig och kollade lite på sin fejjan och sådär.
Och jag satte mig på soffkanten.
Det fick mig att minnas den där fina helgen, för 4 veckor sedan.
Jag vill ha tillbaka den!
Jag vill ha det så igen. Mys i soffan framför datorskärmen med en film rullandes.
Min soffa är inte sig lik sen dess. Jag vill inte sitta i den längre. För det saknas ngn som sitter jämte mig i den!
Och denna ngn är M!
Jag har inte vågat säga att jag faktiskt är kär i honom än. Men det känns inte rätt att göra det heller, framför en dator.
Eller ens i telefon. Det är ngt som ska sägas mellan fyra ögon, när han står framför mig!
Och det har jag fått klart för mig, att det inte kommer hända på mkt länge.
Han får inte ledigt. Han måste jobba. Han får ingen semester, eftersom han inte jobbat på stället tillräckligt länge.
Så han kan inte komma ner.
Jag hade som förslag att jag kunde komma upp. Trots att han bor med 2 andra polare.
Han tycker inte det är ngn bra ide, eftersom dom är enligt honom själv, "dumma i huvudet".
Jag tyckte först att, det gör väl inget, sålänge jag får träffa honom.
Men efter en händelse på msn i lördags, när hans "polare" utgav sig för att vara han, och skrev en massa elakheter till mig, så har jag nog ändrat mig. Jag är inte intresserad av att träffa hans "polare" som kan vara så jävla elak, till ngn han inte ens känner, eller ens pratat med innan. Jag känner bara förakt.
Det hade varit så mkt enklare om M hade bott ensam!
Allt jag vill är jue att bara träffa honom igen! :(
Jag har gått ner 24 kilo nu.
Och efter att ha hört allt det där M:s "polare" sa.
Jag har blivit beroende av att gå ner i vikt. Jag trodde aldrig att sådana elakheter faktiskt sätter sig i huvudet på mig längre. Men jag hade fel. Det har satt sig som en igel, som ligger och påminner mig själv om hur fet och äcklig jag faktiskt är. Det ligger och trycker på som en böld i röven.
Jag har fortfarande så mkt mer att tappa... Tanken på att jag tappat 24 kilo gör mig skitglad, men tanken på att jag behöver gå ner MINST 18 kilo till... Det gör att jag sjunker lika snabbt igen :/
Kort sagt. De senaste dagarna har varit skit.
Om M hade varit här och bara kramat om mig, så hade allt varit bra.
Men det är han inte. :(
Kommentarer
Trackback
