BaraÄmma

Nu var det ett jävla bra tag sen jag skrev sist. Har inte kännt ett behov av det. Har inte orkat.

Men nu känner jag ett extremt behov...

Jag är så less på mig själv.
Hur fan kan jag ha låtit mig själv förfalla på detta viset?!
Istället för att vågen går ner, så går den bara upp, upp hela tiden. Jag blir fetare och fetare.
Jag vill inte mer... Vafan ska jag göra?

Fick tipset att sluta helt med socker. HAH. Vilket skämt. JAg klarar inte ens en dag utan att jag känner sockersuget.
Jag är ordentligt fast och det är fan dags att jag erkänner det för mig själv. Även om jag inte själv vill inse det, jag måste det, för det KAN inte hålla på såhär längre. Jag går mot min egen död, min för tidiga död. Jag vill inte sluta som ett fläskberg som inte får plats i en normal kista. Jag vill inte vara TJOCK LÄNGRE!:(

HUr har jag kunnat låta mig förfalla såhär på 3-4 år? GE MIG TILLBAKA HUR JAG SÅG UT DÅ..... men det är det ingen som kan. Inte ens jag själv klarar det, så hur fan ska det gå till?

Jag är sönder stressad, pga flytt, inget jobb, ams.... Jag orkar inte mer.
Mitt och Erikas försök till träning gick väl sådär i några veckor. Precis som vanligt när jag väl börjar.
Så slutrar det alltid med samma visa. Tills jag inte tränar mer.
Men jag har inte sett ngt resultat ALLS för de gånger jag faktiskt tagit mig i kragen och gått till gymmet. Inget verkar hjälpa. Hur många dieter har jag inte gått på, utan resultat? Cambridge-dieten funkade skitbra. Tills jag slutade med den. Pang, så hade jag gått upp allt igen. Jävla svält-diet.

Jag är en fruktansvärt lat människa, det erkänner jag, och jag SKÄMS för det! Något så fruktansvärt. Men inte ens då kan jag ändra på mig. Hur fan ska jag nånsin klara att uppnå de mål jag vill?

Det finns så mycket jag vill. Som jag alltid velat. Som jag aldrig nånsin uppnåt. Som jag känner att jag aldrig kommer uppnå heller.

Jag hatar verkligen när Tazze jobbar natt, och när jag inte har ngt jobb att tänka på. Tankarna kommer alltid om nätterna, när jag är ensam. Och så blir jag bara nedstämd.

Jag var jävligt nöjd med mig själv för 3-4 år sen. Jag var inte smal, men jag var inte fet iaf. Jag trivdes md mig själv, jag låg på en helt perfekt nivå för mig. Killar var intresserade av mig för första gången. Jag fick Tazze på fall, det var det bästa som nånsin hänt mig! Men jag förstår inte hur han kan ha kunnat stå ut med att se mig bli fetare och fetare. Det sägs att man ska bli älskad för vem man är. Inte hur man ser ut. Men jagh äcklas jue bara av mig själv, så hur fan ska nån annan kunna älska mig när jag bara känner avsky för mig själv?

Hur jag än gör, hur mkt jag än försöker, så går jag verkligen inte ner i vikt. Jag är så less på det.

Hur får man tag i en läkare, som kan ge en hjälpen man behöver? Som kan ge råden och tipsen som behövs? Som kan komma med förslag. Var hittar jag en läkare man kan prata om en magsäcksoperation? Det har gått så långt att jag verkligen funderat på att göra en, för att inget annat hjälper. Men det är så fruktansvärt stora risker. Jag skulle lätt kunna bli godkänd för en sådan pga mitt BMI. LÄTT! Men jag är rädd.
En gammal arbetskamrat har gjort en. Hon var väldigt stor innan. Idag är hon smal. Jag avundas henne.

Jag bli ledsen när smala människor säger de är feta. Då mår jag bara sämre när jag tänker på hur stor jag är. För om de är feta, vad i helvete är jag då? Blåvalen är det största djuret i världen va? Då är jag en sådan!

Jag och min syster brukade jämföra oss med fläskberget i Disneyfilmen Herkules. Idag stämmer det verkligen att det där är jag.

JAg är rädd för hur varm sommaren kommer bli, då man måste klä av sig. Jag vill bara dölja mig i stora kläder. Men jag kan inte dölja fläsket.

USCH. Jag var bara tvungen att få ner detta idag. Jag är en stor fet egoist, jag vet. Som bara tycker synd om mig själv och aldrig klarar att få rättsida på mina problem. Men det är så jävla svårt när man inte vet hur man ska göra för att kunna lyckas. Det är så jävla svårt! När allt alla runtomkring sig, bara försvinner som tomma ord, utan att liksom gå in i huvudet på mig. Jag lovar, det är inte som jag skiter i vad ni säger, jag lyssnar verkligen, men min hjärna vill inte ta in det. Jag vill, men inte m,in hjärna.

Jag är en svag människa som är en total jävla looser. Men jag älskar mina vänner som står ut med mig. Jag vet inte hur jag hade klarat mig utan er... Eller Tazze. Han är mitt allt och jag hade verkligen gått ner mig totalt om han försvann från mig!! Det är tack vare han och mina vänner jag fortfarande hänger med.

Jag älskar er.